Jag
visste inte var namnet Stigbergsvägen egentligen kom ifrån, men jag
var säker på att det inte hade något med skogsstigar att göra
utan betydde brant stigande väg upp på Eriksberg. Den var mördande
att cykla upp för och det hjälpte inte att min cykel var lastad in
absurdum. Min cykelkorg var fullpackad, på pakethållaren var en
plastkasse fastspänd och på ryggen bar jag en stor ryggsäck. Som
om allt detta inte räckte hade jag surrat fast en stor rullväska så
att den rullade efter cykeln. De Uppsalabor som svär över att
studenter är trafikfaror skulle fått alla sina fördomar
bekräftade.
Väl uppe på toppen av
backen tornade Eriksbergs funktionalistiska höghus upp sig. Snart
skulle ett av dem bli mitt nya hem och äntligen skulle jag slippa
sova i sin kursares garderob i Flogsta.
Min entusiasm började
sina redan i entrén. På hissdörrarna satt en lapp som sa: Ur
funktion. Jag lämnade rullväskan i entrén och började med att
bära upp ryggsäcken och kassarna. Lägenheten låg på sjätte
våningen och hade en julkrans på dörren vilket var lite underligt
då det bara var oktober. Jag pressade in nyckeln i låset och
försökte vrida på den, men den rubbades inte. Jag försökte lirka
med den. Den vickade halvhjärtat fram och tillbaka. Slutligen
försökte jag dra ut nyckeln igen, men den hade fastnat.
- Helve...
Duns! Dörren som slogs
upp i ansiktet på mig tystade effektivt min svordom. Det var
verkligen inte min dag idag.
- Vem är du, frågade
en ung bohem iförd flipflop och vad som snarare borde kallats
farfarsfarskofta än farfarskofta.
- Hej, jag heter Lisa
och jag ska ta över det lediga rummet.
- Tjena, sa bohemen
utan att presentera sig.
- Du skulle inte kunna
hjälpa mig med min väska? Den står nedanför trappen.
Då väskan var av det
abnormt stora slaget, medan jag sannolikt haft pygméer till förfäder
behövde jag verkligen hjälp.
- Tyvärr, sa bohemen,
måste dra.
Han klev ut genom dörren.
- Vänta, kan du
hjälpa mig med nyckeln i alla fall?
Bohemen drog ut nyckeln
lika enkelt som om låset varit nyoljat.
- Tack, sa jag, men
var för småsint för att mena det.
- Anytime, svarade han
och gick.
Jag klev in i lägenheten
och gjorde ett aktivt försök till att känna mig lyckligt lottad.
Uppsalas bostadsmarknad är galen. Nu skulle jag i alla fall slippa
sova i en garderob eller tälta. Dessutom var hyran låg och vännen
vars rum jag hyrde, svart så klart, medan han var på Erasmus i
Bratislava hade försäkrat mig om att det varken fanns mögel eller
vägglöss. Tacksamhetskänslan vägrade infinna sig. När jag såg
mig om i lägenheten förstod jag varför min vän bestämt sig för
att åka till Bratislava. Jag började fundera på om det inte fanns
något utbytesprogram för juriststudenter, kanske till Vladivostok
eller möjligen Ulanbator.
Lägenhetsgolvet var
dammigt och översållat med svarta skoavtryck och en eller annan
fimp. Det visade sig även att min vän inte varit helt ärlig
gällande möglet. Det fanns där, det råkade bara vara avgränsat
till två kastruller och ett glas på köksbänken.
Mitt rum var i alla fall
fritt från fotavtryck, fimpar och mögel, men dammet låg
centimetertjockt.
Jag suckade. Dags att
släpa upp väskan. På grund av väskans storlek var jag tvungen att
kämpa mig upp för varje trappsteg. Redan efter tre trappsteg
började jag fundera på om jag egentligen behövt ta med mig så
många skor. Vid trappsteg nummer åtta ångrade jag bittert att jag
valt att läsa till jurist. Det finns ju så många utbildningar med
mindre kurslitteratur. Vid trappsteg tio var jag beredd att helt ge
upp mina universitetsstudier och bli rörmokare istället. Uppe på
andra våningen lät jag armar och lungor vila ett ögonblick innan
jag fortsatte kampen. Glöm rörmokare, nunnor har väl inga ägodelar
alls, tänkte jag. Det spelade ingen roll att jag var ateist, väl
uppe på sjätte våningen tackade jag ändå Gud att det var över.
De följande dagarna
städade jag upp i mitt rum och försökte göra mig hemtam. Jag
upptäckte att lägenheten inte hade wifi och blåste studiemedlet på
en router som jag mödosamt installerade.
Jag började känna igen
de andra i lägenheten. Det var två par. Bohemen, som fortfarande
inte presenterat sig, och Hannele bodde i rummet bredvid mitt och Ali
och Matilda i rummet mittemot.
Matilda började jag
snart tänka på som Rösten. Hennes röst var skrikig och gäll även
när hon var på gott humör och när hon var arg var den ett dödligt
vapen. Tyvärr skulle hon snart få många anledningar att skrika.
Några veckor efter det
att jag flyttat in började toaletten strula. Den hade redan från
början varit ganska äcklig, killarna i lägenheten var inget vidare
på att pricka rätt, men plötsligt en dag blev det stopp i den. När
jag petade runt i den med toaborsten i ett försök att lösa upp
stoppet visade det sig att någon slängt bindor i toaletten. Jag var
tvungen att springa över till Preemmacken runt hörnet och låna
deras toalett istället.
När jag kom tillbaka
hade Rösten upptäckt samma sak. Så fort jag öppnade dörren kom
hon springande och hennes röst träffade mig som en tsunami träffar
land.
- Det är stopp i
toaletten!
Jag fick hindra mig själv
från att hålla för öronen.
- Jag har sett det.
- Var det du?!
Hon lyckades höja rösten
ytterligare några decibel.
- Nej.
- Det är någon som
slängt bindor i toan. Var det du?!
- Nej, det var det
inte.
Andra gången verkade hon
tro mig. Det räddade mig dock inte. Hon klampade genast vidare till
rummet bredvid och knackade på dörren. Det måste ha gått en timme
innan hon slutade skrika på Hannele. Jag var också arg över
stoppet, men ingen förtjänar sådan tortyr. Jag misstänkte att
Hannele skulle vara helt förstörd efteråt. Själv lade jag i alla
fall öronproppar och cyanidtabletter till min mentala inköpslista.
Rösten och Ali tog på
sig att ringa hyresvärden för att laga toaletten, vilket var ganska
rimlig då de var de enda som bodde där lagligt. I tre dagars tid
tvingades jag springa in och ut på Preem. Efter ett tag började
personalen ge mig underliga blickar. Till slut kände jag mig så
skyldig att jag köpte en chokladkaka.
Den fjärde dagen
upptäckta jag att toaletten, som via magi fungerade igen. Lyckan
blev kortvarig. Nästa morgon när jag skulle borsta tänderna var
toalettdörren låst. Jag kontrollerade den flera gånger, men den
var hela tiden upptagen. Tydligen var någon så lycklig över att
återigen ha en fungerande toalett att han eller hon bosatt sig där.
Jag blev tvungen att borsta tänderna i köket för att hinna till
min föreläsning.
När jag kom hem på
eftermiddagen och dörren fortfarande var låst började en misstanke
formas. Toalettdörren i vår lägenhet var speciell så till vida
att den var mer lik en ytterdörr än en innerdörr, det vill säga
den gick att låsa utifrån med nyckel. Jag hade aldrig sett skymten
av någon nyckel, men det betydde inte att den inte fanns. Om någon
hade nyckeln till toalettdörren var det rimligtvis Ali och Matilda.
Samma kväll knackade
någon på dörren. Det var Bohemen som stod där med ett mycket
plågat ansiktsuttryck.
- Toadörren är låst.
- Jo, jag har märkt
det.
- Har du nyckeln?
- Nej, tyvärr.
- Vet du om Matilda
och Ali har den?
- Ingen aning.
Han vände sig om för
att knacka på Matilda och Alis dörr. Det var helt meningslöst så
klart. När Rösten var hemma hördes det.
Jag steg in i mitt rum
igen och stängde dörren, bara för att genast rycka upp den igen
när jag hörde ett förskräckligt brak. Jag stack ut huvudet genom
dörren. Strax innanför den uppbrutna toalettdörren låg Bohemen
och flämtade. Jag suckade inombords. Det var den toalettdörren.
Dörren var så illa
tilltygad att den inte gick att stänga och Rösten gick förstås i
taket. Då det visade sig att det var Rösten som låst dörren från
början, kunde jag inte riktigt sympatisera. Mig var det väl i
sådana fall mer synd om, men jag hade börjat utveckla en hyfsat god
relation till personalen på Preem.
Något som däremot
oroade mig var de fimpar som de andra slängde överallt. Förutom
att jag som icke-rökare tyckte att det luktade förfärligt började
jag oroa mig för brandrisken. En kväll när jag kom hem låg det en
fimp och pyrde precis under vardagsrummets gula syntetgardiner. Jag
tillintetgjorde den med klacken och gick för att prata med de andra
i lägenheten. I denna fråga var de tyvärr ense. Hannele sa åt mig
att sluta vara en sådan moraltant och Ali menade att jag försökte
skuldbelägga dem för att de rökte.
- Vi är faktiskt inte
sämre människor!
Efter det mötet
upptäckte jag lustigt nog hur mycket mitt förråd av svordomar ökat
under min vistelse i Uppsala.
Terminen började lida
mot sitt slut och lägenheten hade ännu inte brunnit ned. Faktum var
att det var lugnare än vanligt kanske för att jag tillbringade det
mesta av min tid på Café Linné med mitt tentaplugg och livnärde
mig på cheesecake och kaffe.
Lördagen efter min tenta
vaknade jag med ett leende på läpparna. Jag sträckte mig efter min
bärbara dator för att se om något hänt på Facebook medan jag
gått runt i tentadimma. ”Sidan kan inte visas.” Jag tittade ned
på skärmens högra hörn. ”Ingen internet åtkomst.” Jag
släpade mig in i vardagsrummet i morgonrock och fluffiga tofflor.
Jag tittade på routern. Den verkade fungera, det fanns bara ett
litet problem. Det fanns ingen internetkabel. Jag bankade på
Matildas och Alis dörr. Hannele öppnade sin dörr istället.
- Vet du vad som hänt
med internetkabeln, frågade jag.
- Nä, jag försökte
surfa ikväll, men det funkade inte.
- Fan!
Matilda och Ali kom inte
tillbaka förrän söndag kväll och då mer eller mindre rök det ur
öronen på mig.
- Var det ni som tog
sladden till routern?
- Ja, hurså, sa Ali.
- Ni tänkte inte på
att vi andra kanske skulle vilja använda internet? Förresten var
det jag som köpte routern och sladden.
- Jo, men den är ju
så långsam. Vi tänkte fixa sladdar till allas rum snart.
- Kunde ni inte låtit
sladden vara kvar tills dess?
- Alltså, det var en
kille som behövd låna den. Han har inget internet annars.
- Så ni lånade ut
min sladd och nu har vi
inget internet?
- Ja, alltså det kändes som det rätta att göra.
- Ja, alltså det kändes som det rätta att göra.
Jag
gick in i mitt rum och slet igen dörren. Den gick igen med en smäll
och jag stod där fortfarande med dörrhandtaget i handen. Oturligt
nog satt inte dörrhandtaget längre fast på dörren.
- Satan!
Nästa
dag gick jag ut tidigt för att köpa en ny sladd och se om någon kunde laga min dörr. Jag var
redan inne i en butik i botten av Sankt Persgallerian och fingrade på
en ny sladd när jag ändrade mig. Det skulle inte bli någon ny
sladd och dörren var det bara onödigt att laga. Jag gick mot
Studerandeexpeditionen på Juridicum istället. Det visade sig att
det inte var för sent att lämna in sista minuten ansökningar till
att åka på utbyte nästa termin och kvinnan på expeditionen kände
till att det fanns vissa universitet dit inga studenter sökt.
Det
tog mig bara några timmar att packa och återigen överbelamra min
cykel. Jag lämnade den på trottoaren utanför och gick upp i
lägenheten en sista gång. Jag stack in huvudet i mitt rum för att
försäkra mig om att inget blivit kvarlämnat. Sedan gick jag in i
det sjaskiga vardagsrummet. Det låg fem fimpar på golvet. Jag
plockade upp en och fiskade upp en nyinköpt tändare ur fickan. Det
gav mig en djup tillfredsställelse att tända fimpen och placera den
mot den gula gardinfållen. Fållen började glöda, men jag bestämde
mig för att den behövde lite hjälp på traven och använde
tändaren för att få en fin låga. Elden klättrade ivrigt upp i
gardinen, muntert sprakande. Jag gick ut ur lägenheten och började
cykla in mot stan. Jag kastade en blick bakåt på röken som börjat
blåsa ut genom lägenhetsfönstret och undslapp mig ett litet tjut.
- Vladivostok,
här kommer jag!
Måste vara ett rent h-e att hitta boende som är ok. Man kan alltid elda lite under tiden...hahaha. Bra skrivet!
SvaraRadera