torsdag 16 oktober 2014

Hem bitterljuva hem

Här kommer en novell som beskriver bostadssituationen för studenter. Jag står inte för någonting jag skriver och novellen är helt skönlitterär, vilket inte förhindrar att det mesta i den har hänt. Novellen går även att ladda ned som pdf. 



Jag visste inte var namnet Stigbergsvägen egentligen kom ifrån, men jag var säker på att det inte hade något med skogsstigar att göra utan betydde brant stigande väg upp på Eriksberg. Den var mördande att cykla upp för och det hjälpte inte att min cykel var lastad in absurdum. Min cykelkorg var fullpackad, på pakethållaren var en plastkasse fastspänd och på ryggen bar jag en stor ryggsäck. Som om allt detta inte räckte hade jag surrat fast en stor rullväska så att den rullade efter cykeln. De Uppsalabor som svär över att studenter är trafikfaror skulle fått alla sina fördomar bekräftade.

Väl uppe på toppen av backen tornade Eriksbergs funktionalistiska höghus upp sig. Snart skulle ett av dem bli mitt nya hem och äntligen skulle jag slippa sova i sin kursares garderob i Flogsta.

Min entusiasm började sina redan i entrén. På hissdörrarna satt en lapp som sa: Ur funktion. Jag lämnade rullväskan i entrén och började med att bära upp ryggsäcken och kassarna. Lägenheten låg på sjätte våningen och hade en julkrans på dörren vilket var lite underligt då det bara var oktober. Jag pressade in nyckeln i låset och försökte vrida på den, men den rubbades inte. Jag försökte lirka med den. Den vickade halvhjärtat fram och tillbaka. Slutligen försökte jag dra ut nyckeln igen, men den hade fastnat.
       -  Helve...
Duns! Dörren som slogs upp i ansiktet på mig tystade effektivt min svordom. Det var verkligen inte min dag idag.
   -  Vem är du, frågade en ung bohem iförd flipflop och vad som snarare borde kallats farfarsfarskofta än farfarskofta.
       -  Hej, jag heter Lisa och jag ska ta över det lediga rummet.
       -  Tjena, sa bohemen utan att presentera sig.
       -  Du skulle inte kunna hjälpa mig med min väska? Den står nedanför trappen.
Då väskan var av det abnormt stora slaget, medan jag sannolikt haft pygméer till förfäder behövde jag verkligen hjälp.
       -  Tyvärr, sa bohemen, måste dra.
Han klev ut genom dörren.
       -  Vänta, kan du hjälpa mig med nyckeln i alla fall?
Bohemen drog ut nyckeln lika enkelt som om låset varit nyoljat.
       -  Tack, sa jag, men var för småsint för att mena det.
       -  Anytime, svarade han och gick.

Jag klev in i lägenheten och gjorde ett aktivt försök till att känna mig lyckligt lottad. Uppsalas bostadsmarknad är galen. Nu skulle jag i alla fall slippa sova i en garderob eller tälta. Dessutom var hyran låg och vännen vars rum jag hyrde, svart så klart, medan han var på Erasmus i Bratislava hade försäkrat mig om att det varken fanns mögel eller vägglöss. Tacksamhetskänslan vägrade infinna sig. När jag såg mig om i lägenheten förstod jag varför min vän bestämt sig för att åka till Bratislava. Jag började fundera på om det inte fanns något utbytesprogram för juriststudenter, kanske till Vladivostok eller möjligen Ulanbator.

Lägenhetsgolvet var dammigt och översållat med svarta skoavtryck och en eller annan fimp. Det visade sig även att min vän inte varit helt ärlig gällande möglet. Det fanns där, det råkade bara vara avgränsat till två kastruller och ett glas på köksbänken.

Mitt rum var i alla fall fritt från fotavtryck, fimpar och mögel, men dammet låg centimetertjockt.

Jag suckade. Dags att släpa upp väskan. På grund av väskans storlek var jag tvungen att kämpa mig upp för varje trappsteg. Redan efter tre trappsteg började jag fundera på om jag egentligen behövt ta med mig så många skor. Vid trappsteg nummer åtta ångrade jag bittert att jag valt att läsa till jurist. Det finns ju så många utbildningar med mindre kurslitteratur. Vid trappsteg tio var jag beredd att helt ge upp mina universitetsstudier och bli rörmokare istället. Uppe på andra våningen lät jag armar och lungor vila ett ögonblick innan jag fortsatte kampen. Glöm rörmokare, nunnor har väl inga ägodelar alls, tänkte jag. Det spelade ingen roll att jag var ateist, väl uppe på sjätte våningen tackade jag ändå Gud att det var över.

De följande dagarna städade jag upp i mitt rum och försökte göra mig hemtam. Jag upptäckte att lägenheten inte hade wifi och blåste studiemedlet på en router som jag mödosamt installerade.

Jag började känna igen de andra i lägenheten. Det var två par. Bohemen, som fortfarande inte presenterat sig, och Hannele bodde i rummet bredvid mitt och Ali och Matilda i rummet mittemot.
Matilda började jag snart tänka på som Rösten. Hennes röst var skrikig och gäll även när hon var på gott humör och när hon var arg var den ett dödligt vapen. Tyvärr skulle hon snart få många anledningar att skrika.

Några veckor efter det att jag flyttat in började toaletten strula. Den hade redan från början varit ganska äcklig, killarna i lägenheten var inget vidare på att pricka rätt, men plötsligt en dag blev det stopp i den. När jag petade runt i den med toaborsten i ett försök att lösa upp stoppet visade det sig att någon slängt bindor i toaletten. Jag var tvungen att springa över till Preemmacken runt hörnet och låna deras toalett istället.
När jag kom tillbaka hade Rösten upptäckt samma sak. Så fort jag öppnade dörren kom hon springande och hennes röst träffade mig som en tsunami träffar land.
       -  Det är stopp i toaletten!
Jag fick hindra mig själv från att hålla för öronen.
       -  Jag har sett det.
       -  Var det du?!
Hon lyckades höja rösten ytterligare några decibel.
       -  Nej.
       -  Det är någon som slängt bindor i toan. Var det du?!
       -  Nej, det var det inte.
Andra gången verkade hon tro mig. Det räddade mig dock inte. Hon klampade genast vidare till rummet bredvid och knackade på dörren. Det måste ha gått en timme innan hon slutade skrika på Hannele. Jag var också arg över stoppet, men ingen förtjänar sådan tortyr. Jag misstänkte att Hannele skulle vara helt förstörd efteråt. Själv lade jag i alla fall öronproppar och cyanidtabletter till min mentala inköpslista.

Rösten och Ali tog på sig att ringa hyresvärden för att laga toaletten, vilket var ganska rimlig då de var de enda som bodde där lagligt. I tre dagars tid tvingades jag springa in och ut på Preem. Efter ett tag började personalen ge mig underliga blickar. Till slut kände jag mig så skyldig att jag köpte en chokladkaka.
Den fjärde dagen upptäckta jag att toaletten, som via magi fungerade igen. Lyckan blev kortvarig. Nästa morgon när jag skulle borsta tänderna var toalettdörren låst. Jag kontrollerade den flera gånger, men den var hela tiden upptagen. Tydligen var någon så lycklig över att återigen ha en fungerande toalett att han eller hon bosatt sig där. Jag blev tvungen att borsta tänderna i köket för att hinna till min föreläsning.
När jag kom hem på eftermiddagen och dörren fortfarande var låst började en misstanke formas. Toalettdörren i vår lägenhet var speciell så till vida att den var mer lik en ytterdörr än en innerdörr, det vill säga den gick att låsa utifrån med nyckel. Jag hade aldrig sett skymten av någon nyckel, men det betydde inte att den inte fanns. Om någon hade nyckeln till toalettdörren var det rimligtvis Ali och Matilda.

Samma kväll knackade någon på dörren. Det var Bohemen som stod där med ett mycket plågat ansiktsuttryck.
       -  Toadörren är låst.
       -  Jo, jag har märkt det.
       -  Har du nyckeln?
       -  Nej, tyvärr.
       -  Vet du om Matilda och Ali har den?
       - Ingen aning.
Han vände sig om för att knacka på Matilda och Alis dörr. Det var helt meningslöst så klart. När Rösten var hemma hördes det.
Jag steg in i mitt rum igen och stängde dörren, bara för att genast rycka upp den igen när jag hörde ett förskräckligt brak. Jag stack ut huvudet genom dörren. Strax innanför den uppbrutna toalettdörren låg Bohemen och flämtade. Jag suckade inombords. Det var den toalettdörren.

Dörren var så illa tilltygad att den inte gick att stänga och Rösten gick förstås i taket. Då det visade sig att det var Rösten som låst dörren från början, kunde jag inte riktigt sympatisera. Mig var det väl i sådana fall mer synd om, men jag hade börjat utveckla en hyfsat god relation till personalen på Preem.

Något som däremot oroade mig var de fimpar som de andra slängde överallt. Förutom att jag som icke-rökare tyckte att det luktade förfärligt började jag oroa mig för brandrisken. En kväll när jag kom hem låg det en fimp och pyrde precis under vardagsrummets gula syntetgardiner. Jag tillintetgjorde den med klacken och gick för att prata med de andra i lägenheten. I denna fråga var de tyvärr ense. Hannele sa åt mig att sluta vara en sådan moraltant och Ali menade att jag försökte skuldbelägga dem för att de rökte.
       -  Vi är faktiskt inte sämre människor!
Efter det mötet upptäckte jag lustigt nog hur mycket mitt förråd av svordomar ökat under min vistelse i Uppsala.

Terminen började lida mot sitt slut och lägenheten hade ännu inte brunnit ned. Faktum var att det var lugnare än vanligt kanske för att jag tillbringade det mesta av min tid på Café Linné med mitt tentaplugg och livnärde mig på cheesecake och kaffe.

Lördagen efter min tenta vaknade jag med ett leende på läpparna. Jag sträckte mig efter min bärbara dator för att se om något hänt på Facebook medan jag gått runt i tentadimma. ”Sidan kan inte visas.” Jag tittade ned på skärmens högra hörn. ”Ingen internet åtkomst.” Jag släpade mig in i vardagsrummet i morgonrock och fluffiga tofflor. Jag tittade på routern. Den verkade fungera, det fanns bara ett litet problem. Det fanns ingen internetkabel. Jag bankade på Matildas och Alis dörr. Hannele öppnade sin dörr istället.
       -  Vet du vad som hänt med internetkabeln, frågade jag.
       -  Nä, jag försökte surfa ikväll, men det funkade inte.
       -  Fan!
Matilda och Ali kom inte tillbaka förrän söndag kväll och då mer eller mindre rök det ur öronen på mig.
       -  Var det ni som tog sladden till routern?
       -  Ja, hurså, sa Ali.
     -  Ni tänkte inte på att vi andra kanske skulle vilja använda internet? Förresten var det jag som köpte routern och sladden.
       -  Jo, men den är ju så långsam. Vi tänkte fixa sladdar till allas rum snart.
       -  Kunde ni inte låtit sladden vara kvar tills dess?
       -  Alltså, det var en kille som behövd låna den. Han har inget internet annars.
       -  Så ni lånade ut min sladd och nu har vi inget internet?
       -  Ja, alltså det kändes som det rätta att göra.
Jag gick in i mitt rum och slet igen dörren. Den gick igen med en smäll och jag stod där fortfarande med dörrhandtaget i handen. Oturligt nog satt inte dörrhandtaget längre fast på dörren.
      -  Satan!

Nästa dag gick jag ut tidigt för att köpa en ny sladd och se om någon kunde laga min dörr. Jag var redan inne i en butik i botten av Sankt Persgallerian och fingrade på en ny sladd när jag ändrade mig. Det skulle inte bli någon ny sladd och dörren var det bara onödigt att laga. Jag gick mot Studerandeexpeditionen på Juridicum istället. Det visade sig att det inte var för sent att lämna in sista minuten ansökningar till att åka på utbyte nästa termin och kvinnan på expeditionen kände till att det fanns vissa universitet dit inga studenter sökt.

Det tog mig bara några timmar att packa och återigen överbelamra min cykel. Jag lämnade den på trottoaren utanför och gick upp i lägenheten en sista gång. Jag stack in huvudet i mitt rum för att försäkra mig om att inget blivit kvarlämnat. Sedan gick jag in i det sjaskiga vardagsrummet. Det låg fem fimpar på golvet. Jag plockade upp en och fiskade upp en nyinköpt tändare ur fickan. Det gav mig en djup tillfredsställelse att tända fimpen och placera den mot den gula gardinfållen. Fållen började glöda, men jag bestämde mig för att den behövde lite hjälp på traven och använde tändaren för att få en fin låga. Elden klättrade ivrigt upp i gardinen, muntert sprakande. Jag gick ut ur lägenheten och började cykla in mot stan. Jag kastade en blick bakåt på röken som börjat blåsa ut genom lägenhetsfönstret och undslapp mig ett litet tjut.
      -  Vladivostok, här kommer jag!

1 kommentar:

  1. Måste vara ett rent h-e att hitta boende som är ok. Man kan alltid elda lite under tiden...hahaha. Bra skrivet!

    SvaraRadera