En berättelse från Ingalunda.
För
de som inte kände gamla fru Hilda Karsk verkade kanske uppståndelsen
kring hennes inköp av äpplen, mjöl, mjölk, ägg, smör och honung
underlig. Visserligen köpte fru Hilda nog för minst åtta
äppelkakor, men det kunde väl aldrig finnas något mystiskt i en
gammal dam som skulle baka? Grosshandlare Vinge visste bättre. Han
visste att precis som det är tursamt att finna en fyrköver
och precis som det betyder otur när tuppen gol sex gånger en
söndagsmorgon eller när röken från Karracks tempel blåser åt
öster, kunde man vara säker på att när Hilda Karsk bakade, då
var något på väg att ske. Följaktligen visste halva kvarteret att
Hilda tänkte baka redan innan hon hunnit klafsa hem i höstrusket.
Det är svårt att förklara varför Hildas beslut att baka väckte
ett sådant intresse för det var inte en händelse som fått
folk att undra utan den sammanlagda effekten av flera händelser.
För det första bör påpekas att
Hilda sällan var den som bakade eller ens lagade mat. Om inte Hildas
dotter kommit ömsom med pajer och ömsom med förmaningar om att äta
mer är det mycket möjligt att Hilda skulle glömt bort att äta och
helt enkelt svultit ihjäl.
Dagen skattmästaren kom på besök och
hennes dotter vred sig i stolen under hans stela blick kom hon trots
allt inklampande.
- Jag har bakat!
- Mor, väste Karin spänt, du kan
väl komma tillbaka om ett slag. Som du ser är skattmmästaren och
hans medhjälpare här.
- Nämen, nog finns det kaka så det
räcker åt både skattmästaren och en hel drös med medhjälpare
om det så skulle vara. Mina herrar får det lov att vara lite kaka?
Hade man varit uppmärksam på Karin
just då kunde man sett henne ta ett djupt andetag och blåsa ut det
genom ihopbitna tänder, men lustigt nog gick både skattmästare och
medhjälpare hem den gången utan några pengar men med väl så
fulla magar. Detta utan att varken de själva eller Karin riktigt
kunde förklara hur det gått till.
När dotterdottern Lo en dag med gråten
i halsen kom inspringande efter ett särskilt elakt påhopp från
några äldre barn hann hon inte få ur sig ett ord innan Hilda
vänligt sa:
- Men hej Lo, får det lov att vara
lite kaka?
Då kände Lo sig mer förstådd än
hon kände sig av någon annan, för nog var Lo lite udda hon också
och mamma Karin kunde omöjligt förstå en udda liten flicka på
samma sätt som en udda gammal dam kunde. Udda gamla damer har
nämligen varit udda små flickor en gång även om det var ofantligt
länge sedan.
En natt i mitten av en även för
Ingalunda kall vinter, och vintrarna i Ingalunda är fasligt kalla,
väcktes de bosatta på Kättinggatan av att Hilda skrek och när
några sömniga, nyligen påbyltade människor vågade sig ut visade
det sig att det pågick ett inbrott hos guldsmeden. Tjuvarna togs på
bar gärning och inget hann bli stulet. Efteråt frågade väktarna
Hilda hur det kommit sig att hon var på Kättinggatan klockan fyra
på natten trots att hon bodde på andra sidan staden.
- Jo ser ni jag var på väg över
till en vännina med äppelkaka. Får det förresten lov att vara en
bit?
Väktarna var inte dummare än att de
insåg att få gamla damer går över med kaka till sina vänninor
klockan fyra på natten men de tog varsin bit som de spottade ut med
ett halvkvävt ”häxa!” när Hilda gått.
Mattias Henriksson påstod till sin död
att en av Hildas kakor räddat hans liv. Det var på grund av att han
varit upptagen med att spy upp sagda kaka som han inte som vanligt
var i biblioteket den dagen östra flygeln rasade.
Genom åren hade det varit fler
incidenter. Incidenter som dottern Karin med en suck alltid
bortförklarade med att:
- Ja, hon är ju som hon är min
mor.
Många var dock helt övertygade om att
det var någonting särskilt med Hilda Karsk och hennes kakor, att
hon visste mer än hon borde och påverkade mer än man ville.
Det var av den anledningen Hildas stora
inköp av ingredienser nu spred sig som en löpeld genom de kullerstensbelagda gatorna i det lilla kvarteret i sydöstra Ingalunda
där hon bott i en halv evighet.
- Tänk det kanske ska bli en
invasion, skrattade skomakaren, fast vilka som kunde tänkas
invadera kunde han inte komma på.
-
Ett skepp kanske kommer att bli
strandsatt, föreslog tunnbindaren.
- Nä nu har kärringen blivit tokig
på riktigt, sa smeden.
- Jaha, sa Hildas dotter Karin när
ryktet nådde henne den kvällen, då måste jag väl dit och städa
upp efter henne.
Om Hilda visste vad som sades om henne
är svårt att säga, i vilket fall som helst verkade hon på gott
humör medan hon bakade. Hon nynnade och vinkade genom fönstret åt
en äldre svartklädd man med för stora skor. Mannen såg förvånad
ut men tog av sig hatten och bugade lite lätt.
Hilda klyftade äpplen, knäckte ägg
och vispade kaksmet utan att bry sig det minsta om att kärnhus och
äggskal hamnade på golvet och att odiskade skålar fyllde diskhon.
När Karin, som kände sin mor lite för
väl och inte alls, klev in i Hildas kök den kvällen var hon inte
förvånad över röran, inte heller över de tio äppelkakorna på
köksbordet. Det som fick Karin att ge ifrån sig det fruktansvärda
skrik som hördes ända ut på gatan var upptäckten av Hildas döda
kropp på köksgolvet.
Redan nästa dag blev det begravning.
Det var ingen idé att vänta. Karin skulle nog helst velat slänga
de förargliga äppelkakorna men tack vare Lo, som inte ville se
mormoderns hårda arbete gå till spillo, och grannen Marie, som trodde
att Hilda nog skulle kunna tänkas hemsöka dem annars, fick gästerna
äta äppelkaka efter begravningen.
Senare samma kväll då gästerna
äntligen gått och Karin stod ensam i köket krampaktigt greppande
den tallrik det var meningen att hon skulle diska kom Lo in.
- Mamma, det blev kaka över. Får
det lov att vara en bit?
Då, och först då brast Karin ut i
gråt.