Det var i höstas jag kände honom
andas för första gången. Kände hans varma, rytmiska andetag mot
min nacke.
Jag var på väg hem från systemet med
två fulla kassar. Det var dagen efter ännu ett
refuseringsbrev.
”Vi beklagar men vi har valt att
inte publicera din bok. Detta kan bero på att den behöver bearbetas
ytterligare eller att den berör ett ämne som inte passar våra
riktlinjer för publicering”
Etcetera, etcetera. Min ilska gjorde
mig varm, men andetagen var varmare. Jag ville gnugga bort den
kittlande känslan i nacken men jag hade händerna fulla. Det är
bara vinden försökte jag intala mig, men höstvindar har aldrig
varit så varma eller så underligt rytmiska.
Jag gick fortare. Försökte ta mig hem
utan att bryta ihop, men att komma hem var ingen lättnad. Inomhus
kändes andetagen så mycket tydligare. De var varma, men rysningarna
de framkallade kalla som is.
Jag fumlade upp locket på en av
flaskorna från systemet och halsade innehållet utan att se efter
vad det var. Började hosta av försöken att svälja en halv liter
vodka i ett svep. I lugnare takt fortsatte jag att sätta i mig
flaskans innehåll och innehållet i nästa flaska tills min kropp
domnade och jag inte längre kunde känna andetagen.
Andetagen hade inte försvunnit nästa
morgon, eller morgonen efter det. Det blev en slags långsam tortyr.
Flera gånger i timmen strök jag handen längs nacken som för att
torka bort icke-existerande svettdroppar. Jag slutade bära
t-shirtar och tröjor utan krage och blev noga med att knäppa mina
skjortor hela vägen upp.
Medan dagarna blev kortare och mörkare
började jag vänja mig vid andetagen. Jag kunde äntligen gå i
timmar utan att märka dem. Det var bara på nätterna de gjorde sig
påminda. Jag satt utmattad och halvsov över en årsredovisning i
det själlösa kontorslandskap dit företaget flyttat in. Andetagen
upphörde ett ögonblick samtidigt som starka klor obarmhärtigt
borrade sig in i mig bakifrån. Jag gav ifrån mig ett halvkvävt
stön och Berit mitt emot lyfte blicken.
- Hur är det fatt?
- Bra, bara bra, svarade jag och
reste mig för att stapplande ta mig in på den, tack och lov,
närbelägna herrtoaletten.
Desperat försökte jag komma åt att
röra vid den punkt på ryggen där klorna var inkörda, men det var
precis där dit armarna inte når. Jag slet av mig skjortan och vred
på nacken för att kunna se min rygg i toalettens smutsiga spegel.
Ingenting, det fanns ingenting där.
- Ta dig samman, sa jag till
spegelbilden.
Med skjortan åter på plats och hela
kroppen full med adrenalin gick jag tillbaka till skrivbordet, inte
längre halvsovande men lika oförmögen att koncentrera mig på
årsredovisningar som tidigare.
Smärtan i ryggen bultade i takt med
mitt hjärta och även om den inte var lika kraftig som den varit
till en början avtog den aldrig helt. Jag började sova på mage för
att överhuvudtaget lyckas somna och jag slutade att ens försöka
utföra något arbete på jobbet. Jag satt av tiden. Räknade timmar
och minuter tills jag kunde återvända hem igen.
Mina arbetskamrater började bete sig
underligt. De verkade inte längre kunna se mig i ögonen. Deras
blickar flackade oundvikligen till en punkt strax över min vänstra
axel.
Jag försökte konfrontera Berit i
fikarummet.
- Vad är det du ser? Tala om för
mig vad det är du ser!
Hon slutade röra om i kaffet och mötte
förbryllat min blick. Sedan flackade blicken nästan oundvikligt
till vänster.
Jag flydde. Lämnade kontoret. Kastade
mig in i bilen. Fumlade med bilnyckeln och började köra hemåt.
Jag körde för snabbt och utan att titta. Svetten rann. Ett rödlyse
svischade förbi och jag kunde höra ljudet av någon som
tvärbromsade. Låt mig bara komma hem.
Senare den dagen ringde chefen och sa,
med sådär äckligt sympatisk röst, att det kanske vore bäst om
jag stannade hemma ett par dagar. Höll jag kanske på att bli
utbränd?
Bra, tänkte jag, äntligen får jag
tid att skriva. Den här gången ska jag visa dem, den här gången
ska den bli perfekt.
Min roman, min ”Hanna”, boken som
jag trott skulle bli mitt livsverk. Jag satte mig ned med henne vid
skrivbordet och hoppades äntligen hitta anledningen till att den
inte var publicerbar. Jag satt i timmar utan att hitta något
allvarligare fel än felplacerade kommatecken. Det var redan efter
midnatt när jag med avsky kastade ifrån mig manuskriptet.
- Jag kan inte hitta det jävla
misstaget, utbrast jag.
- Hela boken är ett misstag, väste
en röst bakom mig.
Jag snodde runt.
- Vem där?
- Den är skräp. Faktum är att den
besannar alla fördomar om att revisorer skulle vara torra och
okreativa, fortsatte rösten.
- Vem är du?
Jag såg mig runt i rummet för att se
vem som talat men ingen var där.
- Hmm, sa rösten som hur jag än
vände och vred på mig alltid var rakt bakom mig, vem är jag? En
slags demon eller djävul skulle man kanske kunna säga. Jag kallas
Inspiration.
- Ska inte inspiration vara
gudagivet? Borde det inte vara en ängel eller något sånt?,
frågade jag.
Djävulen som kallades Inspiration
skrattade hest.
- Änglar saknar helt inspiration.
Hur tror du annars de förblir oskyldiga? Nej, inspiration har
alltid varit demoniskt. Har du aldrig hört historierna om spelmän
som leder folk i fördärvet, eller undrat varför alla riktigt bra
böcker någon gång i historien varit förbjudna?
- Vad vill du mig?
- Inspirera dig såklart, raspade
djävulen.
- Jag behöver ingen inspiration.
Lämna mig ifred.
- Ha, skrattade djävulen, jag har
aldrig mött någon i så stort behov av inspiration som du.
- Jag…
- Tyst! Det första du behöver inspireras till är att göra dig av med det där patetiska
manuskriptet. Du bör överväga att dränka det i diskhon eller
sätta eld på det. Personligen har jag en förkärlek för
alternativ nummer två. Eld är så… renande.
Jag kunde inte låta bli, jag hade
tappat kontrollen över mig själv. Darrande tog jag upp en tändare
ur en skrivbordslåda, en relik från när jag fortfarande rökte.
- Kom igen. Bränn det! Bränn det!
mässade djävulen samtidigt som hans klor sjönk djupare in i min
rygg.
Jag hade trott det var smärtsamt
förut, men det var ingenting emot den smärta jag kände nu. Klorna
satt nu så djupt i mig att de kändes som de perforerat mina inre
organ. Med ett klick av tändaren satte jag eld på mitt livsverk.
Smärtan avtog genast och jag såg
paralyserat på de brinnande sidorna i några sekunder innan jag
rycktes ur min trans av brandvarnarens envetna pipande.
Vad har jag gjort? tänkte jag och
rusade med manuskriptet in i köket där jag försökte spola vatten
på det för att släcka elden. De redan halvt uppeldade sidorna
löstes upp i vattnet tills allt som blev kvar var en grå gegga.
Brandvarnaren pep fortfarande. Jag slet
ner den från väggen och slängde den i diskhon tillsammans med
geggan. Den gav ifrån sig ytterligare två gurglande pip innan den
tystnade.
- Jag är imponerad av din
hängivenhet, sa djävulen, jag hade inte förväntat mig att du
både skulle elda upp det
och dränka det.
Jag stirrade på sidorna i diskhon utan
att svara.
- Var nu en duktig pojke och gå
tillbaka och sätt dig vid skrivbordet igen.
Jag lydde.
- Skriv, beordrade djävulen.
Jag skrev ett ord på pappret, ”Det”,
men avbröt mig när jag för första gången skymtade något i min
vänstra ögonvrå. Det försvann omedelbart och djävulens klor
pressades än en gång djupt in i mig.
- Skriv!
”var”, ”i” För varje ord kunde
jag nu se djävulen tydligare. ”höstas”, ”som” Hans röda,
hornbeprydda skalle hängde nu över min vänstra axel ”jag”,
”kände” och ett groteskt leende var fastklistrat på hans tunna
läppar. ”honom” Hans röda, glödande ögon stirrade besatt på
varje ord jag skrev. ”andas” Klorna borrade sig djupare och
djupade in i mig ”för” och jag skrev snabbare och snabbare.
”första” Jag undrade om mina ögon glödde lika röda som hans.
”gången”